Gladabarniphuket

2004 började ett par bosatta i Thailand att leta efter mark att bygga en plats där barn kunde få möjligheten att placeras, främst de barn som mist sina föräldrar i samband med tsunamin. De fick ta del av munkarnas mark i Thalangdistriktet. Där började de bygga ett område bestående av tre längor och en större öppen yta. Snabbt började verksamheten för tsunamidrabbade barn att ta fart.

Sussi och Hans fick nys och detta barnhem och valde att åka ner för att arbeta som volontärer redan år 2005. Paret som byggde upp detta barnhem hade aldrig några långsiktliga planer att fortsätta bedriva barnhemmet. Sussi och Hans fick mer ansvar och 2006 blev de drivsansvariga. Paret som startade allt valde därför att ta farväl och överlämna verksamheten till Sussi och Hans.

Deras uppgifter på barnhemmet idag består av intagningen av volontärerna och även se till att dessa sköter sig och har det bra. Viktigt är att barnen trivs i volontärernas sällskap. Till sin hjälp har de Wow som kan jämföras med den svenska socialen då hon ser över barnens situation innan de tas in på barnhemmet. Hon sköter även allt som rör de thailändska myndigheterna.

Barnhemmets inkomster kommer ifrån privata organisationer, samt privatpersoner. Men de största organisationerna som nämns är främst Odd Fellow och Happychild foundation (som är deras egen organisation för deras anhöriga som försvann). Privatpersonerna som donerar är i huvudsak de som själva drabbades av tsunamin eller har anhöriga som var på plats. Eftersom att barnhemmet har uppmärksammats mycket i media på senare tid har även detta lett till nya donatorer vilket är till en stor fördel.

Då barnhemmet fungerar som ett vanligt "hem", ser utgifterna ut på liknade sätt som hemma. Självklart prioriteras mat, skoluniform och el i första hand. Andra utgifter tar de som det kommer, exempelvis renoveringar. Utgifterna ska gå till det nödvändiga som krävs för att ha ett normalt liv. I utgifterna ingår även en veckopeng till varje barn som ska räcka till skollunchen. Självklart går även utgifterna till de åtta fastanställda i lön. Kläder har några med sig då de anländer första gången, men p.g.a. de stora frivilliga donationerna i form av kläder är inte shopping nödvändigt. Dessa kläder ges inte till ett utvalt barn, utan kläderna läggs på hög så att alla kan ta del av dem.

De utflykter som de gör är billiga, och oftast krävs det inte att de åker så långt. De har tillgång till en pool och lite lek på Phuket Village som ligger i nära anslutning. Det är även vanligt att de åker till stranden när de har tid över. Då tar alla med sig en egen matsäck.

Hela tiden ser vi tecken på att allt ska vara så enkelt som möjligt, inga konstigheter förekommer.

Då barnen är tillräckligt gamla d.v.s 18 år och färdiga med utbildning, eller att de hittat en släkting lämnar de barnhemmet bakom sig. Självklart finns tankarna alltid kvar på vart man har tillbringat sin uppväxt. Då de lämnar barnhemmet har de anställda inga krav på att följa upp barnen efteråt utan det är upp till barnen själva om de vill ha fortsatt kontakt.

Ni har nu fått en inblick i verksamheten på Muang Mai, både i form av våra egna intryck och genom ren fakta. Detta är självklart bara i stora drag vad vi har fått ut av våra besök på barnhemmet. Resten kommer ni sedan få läsa då våra projekt är sammanställda och klara. Hoppas ni har tyckt att det varit bra läsning och har ni några frågor om vårt projekt eller om Muang Mai är det bara att fråga oss. Självklart kommer vi fortsätta blogga tills allt är färdigt. Lite bilder får ni idag, resten kommer imorgon.

Minstingen Bat

I dagens reportage är Sussi i centrum. Vi fokuserar denna gång på hennes liv och hennes insats i barnhemmet.

Vintern 2004 skulle Sussis barn fira jul med sin pappa och hans nya kvinna med familj i Khao Lak, Thailand. Vad Sussi inte visste då var att det var sista gången hon såg sina döttrar, Elli och Jossan.

Tidigt på förmiddagen den 26 december 2004 fick Sussi höra om tsunamin som spridit sig som löpeld på nyheterna. Hon och hennes sällskap Hans fick inte tag i någon av familjemedlemmarna som befann sig i Thailand. Hon började bli orolig och kände att något inte stod rätt till. Redan den 28 december åkte hon och Hans tillsammans ner till Thailand för att söka efter sina anhöriga. Tyvärr så åkte hon hem tomhänt.

Väl hemma igen kände hon att hennes liv var slut då döttrarna dog. Hon fann ingen glädje i varken sitt arbete med reklam eller den normala vardagen. Hon kände att hon inte hade något att leva för längre i Sverige, ingenting att komma hem till. Därför föll det sig naturligt att lämna det bakom sig.

Ett år senare åkte Sussi och Hans ner till Muang Mai för att arbeta som volontärer. Senare fick de mer arbetsuppgifter och följande år blev de drivsansvariga.

Det föll dig naturligt för Sussi att åka till Thailand för att hon anser att thailändarna har en sund inställning till livet och döden. De gräver inte ner sig i sorgen, utan lär sig att leva med den för att kunna gå vidare för sorgen får inte ta överhanden. Just detta behövde Sussi. Ett tag kände hon för att avsluta sitt liv för att hon kände att det var slut, men tack vare hennes nära anhöriga insåg hon att hon inte kan överlämna den sorg hon bearbetat till dem. Idag bor hon på barnhemmet med Hans och hon finner drivkraften i sina barn. Hon känner att hon måste kämpa och leva vidare för dem, för att göra dem lyckliga och att de ska vara stolta över henne. Hon beskriver även sig själv som mer harmonisk och lycklig idag just för att hon är tvingad till det. Du har inte tiden i Thailand till att älta och gräva ner dig i problemen, du måste lära dig att leva med dem.

Hon säger till oss att man måste lära sig att leva med sorgen. Man kan vara ett öppet sår, men det ska inte vara infekterat. Man måste se det positiva i allt, inte reta upp sig på småsaker. Då du är med om något traumatiskt, som i detta fall då hon miste sina barn inser du att lägga krut på småsaker är bortkastad tid.

I hennes tidigare liv berättar hon att hon levde ett liv hon själv valt. När barnen försvann blev hon ”tvingad” till att leva detta liv för att hitta en motivation igen med sina barn som drivkraft.

Vi frågar henne hur hon lyckats bygga upp en så trygg tillvaro som möjligt för barnen och hur hon har lyckats få dem att se förbi det förflutna, och istället blicka framåt. Hon är snabb med att inte ta åt sig äran till det, utan säger att det är upp till barnen att välja hur de vill leva sitt liv. Hon visar olika vägar de kan ta, men det är sedan upp till barnen att besluta vilken väg de går.

Även om hon inte heller vill ta åt sig hela äran för priset som ”Årets kämpe” är både Nattis och Emma överens om att det inte finns någon annan som är mer värd detta pris än Sussi. Även om titeln inte är så viktig för Sussi personligen, så är den betydande för barnhemmet då det uppmärksammas. Det enda hon vill är barnens bästa.

Innan det är dags för oss att åka hem till hotellet säger Sussi ett citat som är värt att bära med sig i bakhuvudet inför framtiden: ”Man kan bära på en stor sorg, men ändå vara lycklig”.

Susanne och Hans

idag var det mycket varmt, så mitt på dagen så behövde vi gå undan från solen en stund. Vi tog därför en långlunch på Nattis gamla hotell. det blev tomat och mozarella men tillhörande vitlöksbröd.

Det var mycket vågor i havet idag, vi lånade därför badvakternas luftmadrasser för att underhålla oss lite.

Eftermiddagen spenderade vi uppe på rummet för att färdigställa ytterligare ett reportage.

Idag fokuserar vi på att skriva hur det vardagliga livet på barnhemmet ser ut (dock inte fakta om Sussi, då detta kommer nämnas i senare reportage, även fakta om hur verksamheten bedrivs).

På Muang Mai har man valt att använda sig av "familjetänket". Vad vi menar är att barnhemmet ska efterlikna det vanliga familjelivet i Thailand. Upplägget är ganska enkelt. Först och främst ska barnen gå i skolan utanför barnhemmet, alltså ingen undervisning sker på området. Dessa barn förs med buss till olika skolor varje dag med Pan som är deras chaufför. Med följer också volontärerna som undervisar engelska i skolorna. Dagen börjar redan vid 6 då man äter frukost i matsalen. Därefter går första bussturen 6.30 och sedan rullar schemat på. Skoldagarna är långa, många slutar vid 4 och därefter har de fritidsaktiviteter eller umgänge med kompisar. Anledningen till att Sussi valt att inte ha undervisning på barnhemmet är för att barnen ska få kompisar utanför, det ska inte leva isolerade, utan känna att de har friheten att umgås med andra barn.

Väl hemma efter en tur med skolbussen umgås de och leker tillsammans innan det är dags för middag. Två kockar står för maten som oftast är grytor med ris, och alla hjälps sedan åt med disken. För att slippa "barnhemskänslan" då du har schema över hur organisationen ska se ut med bla. Vem som står för disken idag, har man valt att alla hjälps åt. Detta är inget problem för barnen utan de finner det naturligt att hjälpa till och plocka undan det man själv orsakat. Även tvätten står alla för personligen. Till och med de yngsta (6 åringarna) blir lärda att kunna tvätta. Detta för att förbereda dem för ett liv utanför barnhemmet.

Två dagar i veckan för de titta på tv, och detta på bestämda tider bara för att det inte ska bli en lyx. De har även tillgång till datorer men bara gällande skolarbete, någon gång på bestämda tider för spel. De lägger sig relativt tidigt på kvällen för att orka med morgondagen. Deras skolgång som vi nämnde är lång. Med sig till skolan får de en slant som de kan köpa lunch för. Dock slinker ibland godispaket istället för en sandwich ner… Hur stor summan är beror på barnets ålder. Ju äldre du är, desto större summa får du att handla för. (Nu pratar vi inte stora summor, utan det ska räcka till lunchbehovet. På vissa helger tar de sig friheten och gör utflykter tillsammans.

På barnhemmet bor det nu 18 st barn från åldrarna 6-18 år. Endast fem stycken är tjejer och resten är killar. Det finns även en mamma till 4 pojkar, en äldre man som varit uteliggare och endast bor där för husrum och en lärarinna som blivit överfallen i sitt hem. Det bor inga pappor på barnhemmet då de missbrukat chansen att få bo där (undantag för den äldre mannen). Utöver Sussi och Hans finns 6 st anställda som jobbar med ekonomin inom verksamheten samt intagning av barn, kockar, chaufför till skolbussen och barnpassare. Sedan har vi volontärerna som nu bara är från Sverige. Dessa är 5 stycken, varav en är kille som nu skulle åka tillbaka till Sverige. Man kan tro att volontärerna har ett ganska enkelt liv, men utan dessa hade barnhemmets verksamhet troligtvis inte sätt densamma ut som den gör idag. De lägger ner sin själ i jobbet som volontär.

Barnhemmet är uppdelat i tre längor. Den första är familjelängan där en mamma med sina söner bor. Nästa länga är pojklängan. Där är man uppdelade i rum om två, varav en är yngre och en är äldre. Detta för att skapa en syskonkänsla för barnen och att de yngre ska kunna se upp till någon vilket leder till en trygghetskänsla. Sist kommer tjejlängan där volontärerna bor och de flickor som finns där. I denna länga ligger även kontoret där verksamheten bedrivs.

Denna vardag på barnhemmet kan tyckas vara enkel och ibland enformig, men det är precis så här en vanlig thailändsk familj lever och det är just det som man vill efterlikna på Muang Mai barnhem.

Thai-swedish foundation

Volontärernas rum


Pojklängan

överblick över de tre olika längorna.

Det var allt för idag, nu är det dags för middag.

Imorse tog vi en taxi till en strand vi blivit rekommenderade till. Den låg neranför Nai Harn beach, vilken ligger på Phukets sydspets. Det var riktigt varmt, men det fläktade skönt. Vi åkte sedan till Phukets View point där vi bickade ut över staden. Det var fantastiskt fint! Vi bjuder på lite bilder från dagen innan vi publicerar dagens reportage!

stranden

Vid view poniten.

Vi slog nytt rekord i strandtennis, hoppas vi ikväll stöter på Svennis

Med tanke på besöket igår på barnhemmet och alla dess intryck vi skapade oss och fakta, har vi valt att dela upp vår presentation av besöket i olika delar. Detta för att underlätta för oss själva men även för er läsare. Från och med nu kommer det komma ett reportage om dagen, och varje reortage väljer vi att rikta in på ett speciellt ämne.

Dagens reportage handlar om våra egna intryck av barnhemmet i allmänhet. Imorgon blir det lite annan läsning men vi avslöjar inte vad idag.

Efter 1 timmes lång taxifärd utan aircondition anlände vi till Muang Mai Barnhem. Vi möttes av en otrolig hetta och det kändes som att vi befann oss på landsbygden. Men mitt bland grönskan hördes glada skratt från det inhägnade området. Vi steg in genom grinden och hamnade på en stor gräsmatta med lekande barn omkring oss, och andra besökare som tagit sig dit. Vi blev väl bemötta av två volontärer från Sverige direkt när vi steg in genom grinden. De var mer än villiga att ta sig tiden att visa oss runt och berätta hur vardagen på barnhemmet fungerade. Det man tänkte mest på var att allt var så enkelt. Det kändes som att det inte fanns några problem och om det skulle uppkomma skulle man lösa dem gemensamt. Det kändes som att kliva in i ett typiskt thailändskt hem fast större. Den otroliga sammanhållningen hela gruppen bestående av både barn och vuxna utstrålade var fascinerande. Det fanns inga klara ”gäng”, alla kunde umgås med alla oberoende av ålder och kön.

Barnen vi möttes av bar alla ett leende på läpparna och välkomnade oss väl. Alla underhöll sig med att antingen spela fotboll eller den thailändska sporten Takraw. Det sistnämnda utövades främst av de äldre.

Det var väldigt intressant att se hur alla barn mår så bra med tanke på vad de har i bagaget. Den faktiska anledningen till att de har hamnat på barnhemmet är just för att de har historier från tidigare som har gjort det omöjligt för dem att bo kvar med sina egna familjer. Dessa historier ser man inga spår av hos barnen. Självklart förstår vi att de kanske inte är världens lyckligaste barn och att de glömt sina problem. Men vi tror att de ser sina historier som avslutade kapitel och insett att de måste leva vidare, och inte gå och gnaga på gamla problem.

Man känner att det är en enda stor familj. Förhållandena på barnhemmet liknar de familjeförhållanden du har i hemmet vilket vi tror skapar en trygghetskänsla hos barnen. De yngre har de äldre att se upp till och de känns som att de är syskon.

Efter vår rundtur mötte Sussi upp oss på gården. Vi pratade en lång tid och det kändes som att man redan kände varandra. Det som slog oss var att hon var en så fantastisk människa som prioriterar alla barn och ser till att de har den bästa tänkbara tillvaron. Med tanke på hennes bakgrund och vad hon har varit med om är det fantastiskt att se hennes vilja och ”power” till att förbättra dessa barns liv. Hon gör en fantastisk insatts på barnhemmet, men hon är inte ensam att bära på denna vilja, utan alla involverade hjälps åt.

Efter några timmar i hettan sätter vi oss i taxin tillbaka mot Karon. Under denna timmes långa bilfärd pratar vi om vad vi har sett och hört på barnhemmet och båda är överens om att inse att har du viljan och drivkraften så kan du göra nästan vad som helst. Sussi är ett levande bevis på detta, därför är hon mer än värd priset ”årets kämpe”.



Thailändska sporten takraw

En enda stor familj

Här på freedom beach möts man av alla möjliga sällskap, allt från ungdomsgäng till barnfamiljer och pensionärer. Men en sak har de gemensamt, alla är svenskar. Varför de dras hit kan bero på att de flesta resorten ligger i anslutning till stranden och att det är lätt att ta sig hit med longtail båt. Sedan har vi potatismjölssanden och det klarblå vattnet med miljoner fiskar man inte kan tacka nej till. Emma har fullt upp med att spana på små nemosar, blågula små fiskar som vår båtförare lovat ska finnas under ytan. Bredvid oss ligger ett ungdomspar som tipsar oss om olika ställen vi kan besöka. Med deras tips i minnet tänker vi förmodligen ta oss till Nai harn beach, Poda Island och Coral island.

Efter att vi njutit av en stark soppa till lunch börjar vi prata med den thailändska strandkillen. Han berättar att han är 20 år och har jobbat på denna strand i 5 år. Vi tyckte det var tidigt om man jämför med Sverige, men han förklarade på halvtaskig engelska att om man vill ha möjlighet till bra utbildning måste man jobba tidigt. Men det är även för att det är hans familj som tillsammans äger stranden, vilket har gjort att han ställt upp så tidigt. Slutligen tipsar han oss om hans farbrors restaurang i Karon. Vi får promenera dit ikväll och se vad den har att erbjuda!

Nu ska vi fortsätta njuta av eftermiddagen på Freedom beach med musiken i högsta hugg. Vid fyra kommer vår båt för att hämta upp oss för hemfård. Vi hoppas hinna med en omgång fotboll med strandvakterna innan vi går upp på rummet.

Hoppas ni trivs i kylan där hemma, för här i solen trivs både Nathalie och Emma!

Vår kapten

Emma letar efter nemosar

vid lunchen

Freedom beach

Dags att åka hem och spela fotboll

Vi sitter på solstolarna och njuter av en färsk ananas. Bakom oss hör vi massörernas glada prat. Det är inte lätt att urskilja vad de säger men deras positiva energi smittar av sig. En av dessa massörer är Pow som förlorade sin man i tsunamin. Hennes liv stannade upp och hon visste inte vad hon skulle göra. Den vardagliga trygghet som hon känt tidigare var bortblåst på bara några minuter. Men hon vägrade att ge upp sitt liv. Hon gick tillbaka till sitt jobb och fann glädjen hos sina arbetskamrater. Hon ville inte ha någon ny kärlek men det visade sig i slutändan att hennes manliga vän inte bara var en vän utan hennes framtida livskamrat. Idag lever de tillsammans med sina två barn i en liten lägenhet i Kata. Det har varit tuffa år för dessa två att tillsammans kunna återgå till en vardag, och i framtiden hoppas de att de kommer ha råd med ett mindre hus och utbildning till barnen.

Ännu en gång kan vi se den otroliga kämparglöden. Även om man har nått botten kan man ta sig upp igen. Hon valde att gå tillbaka till jobbet och finna kärleken igen vilket visar på att man aldrig ska ge upp.

Det var inte bara på det känslomässiga planet Pow fick kämpa sig igenom. Både hennes hem och arbetsplats förstördes. Denna förlust var självklart svår att bearbeta och så småningom acceptera, en tillsammans med likasinnade byggde de tillsammans upp Phuket som det än gång var. Samtidigt som de även byggde upp en ny trygg tillvaro för både sig själva och sina barn.


Pow in action

Pows barn

Den 26 december 2004 inträffade tsunamin vilket drabbade stora delar av Thailand, däribland Phuket. På den stranden vi befinner oss nu på, Karon beach, drog flodvågen in med en skrämmande kraft och förstörde både omgivningen och förändrade livet för invånarna samt turister. Nattis var en av alla de personer som blev drabbade av tsunamin. På nedan stående bild kan ni se det hotell som Nattis bodde på. Det tog endast några minuter för vågen att förstöra stora delar av hotellet som förvandlades från paradiset till ett helvete. Trots detta kan du inte se några spår av tsunamin, varken på ytan eller hos personalen. Personalen kommer alltid bära med sig denna traumatiska händelse, men de har lärt sig att leva med det. Deras liv måste gå vidare för att de ska klara av att leva och försörja sin familj.

Nattis: När jag står här (se bilden nedan) väcks känslor till liv igen. Jag minns händelsen som igår trots att det har gått så många år. Det är fantastiskt att se hur alla människor är så glada och vänliga. De gör allt för att du ska må så bra som möjligt. Allt är återuppbyggt, som vi nämnde innan finns knappt några spår av tsunamin kvar på ytan. Minnena kommer jag alltid att bära med mig av händelsen, men jag tror bara att det gör mig starkare precis så som det har gjort för thailändarna. Du kan inte bli annat än glad när du träffar dessa människor som bara sprider glädje runt omkring.

Emma: Jag tycker det är fantastiskt att se dessa människor. Jag själv befann mig inte här under tsunamin men jag känner verkligen med personerna. Nattis och allas berättelser gör mig rörd, och jag har insett vilken kämparglöd som krävs för att kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt.

Att Phuket åter har blivit ett turist paradis beror på att alla har hjälpts åt i denna återbyggnad. De lever för turismen vilket har gjort att de var tvungna att anpassa sig och snabbt finns sig i den nya situationen som uppstod. Redan ett år senare var stora delar av staden återuppbyggt. Tänk om detta inträffat i Sverige, då hade alla tänkt på sig själva och hur de bäst skulle överleva. Här kämpar man som ett lag, för tillsammans är man starkast.

 
Här stod jag när tsunamin kom. Nu ser man inte ett spår av den.

Världens bästa hotellpersonal!

Igar at vi pa en mysig thairestaurang som ligger i anslutning till hotellet.

Sedan gick vi till Nathalies gamla hotell och halsade pa. Vi blev val mottagna med blommor vilket var jatte kul! Dar traffade vi nagra svenskar som dessvarre inte ville vara med pa bild. Men vi gick ner till stranden och tog ett nattdopp.

Efter det gick vi allihopa tillbaka till hotellet for att satta oss i hotellbaren en stund innan det var dags att sova. En riktigt mysig kvall med gott sallskap!

sjalvklart fungerar inte vart high speed internet som det ska. Vi far inte upp nagra bilder. Vi hoppas kunna losa detta inom en timma, da vi forsoker hela tiden. Hoppas ni orkar hanga med anda...

Nu har vi fixat problemet med designen! Hoppas ni tycker att bloggen blev bra.
Imorgon kväll bär det av. Det är helt sjukt vad tiden har gått fort. Vi är riktigt laddade! Nu måste vi fortsätta med packningen, för annars kommer resfebern bli ännu värre...
Nästa gång vi hör av oss står vi färdiga för avfärd på Landvetter, jippi!

God fortsättning på det nya året!