Gladabarniphuket

Med tanke på besöket igår på barnhemmet och alla dess intryck vi skapade oss och fakta, har vi valt att dela upp vår presentation av besöket i olika delar. Detta för att underlätta för oss själva men även för er läsare. Från och med nu kommer det komma ett reportage om dagen, och varje reortage väljer vi att rikta in på ett speciellt ämne.

Dagens reportage handlar om våra egna intryck av barnhemmet i allmänhet. Imorgon blir det lite annan läsning men vi avslöjar inte vad idag.

Efter 1 timmes lång taxifärd utan aircondition anlände vi till Muang Mai Barnhem. Vi möttes av en otrolig hetta och det kändes som att vi befann oss på landsbygden. Men mitt bland grönskan hördes glada skratt från det inhägnade området. Vi steg in genom grinden och hamnade på en stor gräsmatta med lekande barn omkring oss, och andra besökare som tagit sig dit. Vi blev väl bemötta av två volontärer från Sverige direkt när vi steg in genom grinden. De var mer än villiga att ta sig tiden att visa oss runt och berätta hur vardagen på barnhemmet fungerade. Det man tänkte mest på var att allt var så enkelt. Det kändes som att det inte fanns några problem och om det skulle uppkomma skulle man lösa dem gemensamt. Det kändes som att kliva in i ett typiskt thailändskt hem fast större. Den otroliga sammanhållningen hela gruppen bestående av både barn och vuxna utstrålade var fascinerande. Det fanns inga klara ”gäng”, alla kunde umgås med alla oberoende av ålder och kön.

Barnen vi möttes av bar alla ett leende på läpparna och välkomnade oss väl. Alla underhöll sig med att antingen spela fotboll eller den thailändska sporten Takraw. Det sistnämnda utövades främst av de äldre.

Det var väldigt intressant att se hur alla barn mår så bra med tanke på vad de har i bagaget. Den faktiska anledningen till att de har hamnat på barnhemmet är just för att de har historier från tidigare som har gjort det omöjligt för dem att bo kvar med sina egna familjer. Dessa historier ser man inga spår av hos barnen. Självklart förstår vi att de kanske inte är världens lyckligaste barn och att de glömt sina problem. Men vi tror att de ser sina historier som avslutade kapitel och insett att de måste leva vidare, och inte gå och gnaga på gamla problem.

Man känner att det är en enda stor familj. Förhållandena på barnhemmet liknar de familjeförhållanden du har i hemmet vilket vi tror skapar en trygghetskänsla hos barnen. De yngre har de äldre att se upp till och de känns som att de är syskon.

Efter vår rundtur mötte Sussi upp oss på gården. Vi pratade en lång tid och det kändes som att man redan kände varandra. Det som slog oss var att hon var en så fantastisk människa som prioriterar alla barn och ser till att de har den bästa tänkbara tillvaron. Med tanke på hennes bakgrund och vad hon har varit med om är det fantastiskt att se hennes vilja och ”power” till att förbättra dessa barns liv. Hon gör en fantastisk insatts på barnhemmet, men hon är inte ensam att bära på denna vilja, utan alla involverade hjälps åt.

Efter några timmar i hettan sätter vi oss i taxin tillbaka mot Karon. Under denna timmes långa bilfärd pratar vi om vad vi har sett och hört på barnhemmet och båda är överens om att inse att har du viljan och drivkraften så kan du göra nästan vad som helst. Sussi är ett levande bevis på detta, därför är hon mer än värd priset ”årets kämpe”.



Thailändska sporten takraw

En enda stor familj