Muang mai del 3
I dagens reportage är Sussi i centrum. Vi fokuserar denna gång på hennes liv och hennes insats i barnhemmet.
Vintern 2004 skulle Sussis barn fira jul med sin pappa och hans nya kvinna med familj i Khao Lak, Thailand. Vad Sussi inte visste då var att det var sista gången hon såg sina döttrar, Elli och Jossan.
Tidigt på förmiddagen den 26 december 2004 fick Sussi höra om tsunamin som spridit sig som löpeld på nyheterna. Hon och hennes sällskap Hans fick inte tag i någon av familjemedlemmarna som befann sig i Thailand. Hon började bli orolig och kände att något inte stod rätt till. Redan den 28 december åkte hon och Hans tillsammans ner till Thailand för att söka efter sina anhöriga. Tyvärr så åkte hon hem tomhänt.
Väl hemma igen kände hon att hennes liv var slut då döttrarna dog. Hon fann ingen glädje i varken sitt arbete med reklam eller den normala vardagen. Hon kände att hon inte hade något att leva för längre i Sverige, ingenting att komma hem till. Därför föll det sig naturligt att lämna det bakom sig.
Ett år senare åkte Sussi och Hans ner till Muang Mai för att arbeta som volontärer. Senare fick de mer arbetsuppgifter och följande år blev de drivsansvariga.
Det föll dig naturligt för Sussi att åka till Thailand för att hon anser att thailändarna har en sund inställning till livet och döden. De gräver inte ner sig i sorgen, utan lär sig att leva med den för att kunna gå vidare för sorgen får inte ta överhanden. Just detta behövde Sussi. Ett tag kände hon för att avsluta sitt liv för att hon kände att det var slut, men tack vare hennes nära anhöriga insåg hon att hon inte kan överlämna den sorg hon bearbetat till dem. Idag bor hon på barnhemmet med Hans och hon finner drivkraften i sina barn. Hon känner att hon måste kämpa och leva vidare för dem, för att göra dem lyckliga och att de ska vara stolta över henne. Hon beskriver även sig själv som mer harmonisk och lycklig idag just för att hon är tvingad till det. Du har inte tiden i Thailand till att älta och gräva ner dig i problemen, du måste lära dig att leva med dem.
Hon säger till oss att man måste lära sig att leva med sorgen. Man kan vara ett öppet sår, men det ska inte vara infekterat. Man måste se det positiva i allt, inte reta upp sig på småsaker. Då du är med om något traumatiskt, som i detta fall då hon miste sina barn inser du att lägga krut på småsaker är bortkastad tid.
I hennes tidigare liv berättar hon att hon levde ett liv hon själv valt. När barnen försvann blev hon ”tvingad” till att leva detta liv för att hitta en motivation igen med sina barn som drivkraft.
Vi frågar henne hur hon lyckats bygga upp en så trygg tillvaro som möjligt för barnen och hur hon har lyckats få dem att se förbi det förflutna, och istället blicka framåt. Hon är snabb med att inte ta åt sig äran till det, utan säger att det är upp till barnen att välja hur de vill leva sitt liv. Hon visar olika vägar de kan ta, men det är sedan upp till barnen att besluta vilken väg de går.
Även om hon inte heller vill ta åt sig hela äran för priset som ”Årets kämpe” är både Nattis och Emma överens om att det inte finns någon annan som är mer värd detta pris än Sussi. Även om titeln inte är så viktig för Sussi personligen, så är den betydande för barnhemmet då det uppmärksammas. Det enda hon vill är barnens bästa.
Innan det är dags för oss att åka hem till hotellet säger Sussi ett citat som är värt att bära med sig i bakhuvudet inför framtiden: ”Man kan bära på en stor sorg, men ändå vara lycklig”.
Susanne och Hans
