ändringar i projektplanen/ Nathalie
Under tiden som går hinner nya frågor dyka upp och lite ändringar i projektplanen känns lämpligt att göra när det nu börjar närma sig avfärden.
Alla har olika sätt att ta sig igenom kriser och mitt syfte är att se hur Sussie och barnen har tagit sig igenom tsunamin och sedan kunnat bygga upp en ny trygg tillvaro. För mig var det svårt att gå vidare, men jag hade samtidigt min familj kvar. Sussie däremot kom hem utan sina döttrar. Jag vill se vad hennes drivkraft har varit balom barnhemmet, även se hur hon har kunnat fortsätta leva sitt liv och kunnat bevisa att tiden läker alla sår men sorgen finns alltid kvar. Men med sorgen hittar man nya vägar att gå, och i hennes fall blev det att starta detta barnhem för att kunna hjälpa de barn som hamnat i samma situation.
Hur fick hennes liv en mening igen? Detta är huvdsyftet med arbetet, att se hur hon lyckats ta sig igenom denna kris och framför allt hur vägen igenom sorgen har sätt ut och vad barhemmet betyder för henne. Som jag nämnt innan kommer jag att jämföra hennes väg genom krisen med min egen.
Nya frågeställningen ser ut på följande:
- Varför startade Sussie barnhemmet? Jag vill veta hur hennes liv såg ut innan, och vad barnhemmet har betytt för henne.
- Hur tog hon sig igenom tsunamins följder och hur bearbetade hon sorgen?
- Vad har varit hennes drivkraft?
- Hur lyckades hon ge alla barn den bästa tänkbara möjlighet till en bra tillvaro? Hur bearbetade barnen sin sorg?
- Ser man någon förändring hos barnen genom att de har bott på barnhemmet? Finns det några tsunamidrabbade barn kvar, eller har fortsatt sitt liv utanför?
- Vad har jag och Sussie gemensamt, och vad är det som skiljer oss åt i sättet hur vi har fortsatt våra liv efter tsunamin?
- Hur värderar hon priset som "Årets kämpe"?
Sussie sa i Tv: "Man kan bära på en stor sorg men ändå vara lycklig". Jag vill under min resa ta del av hur hon har hittat nya vägar genom sorgen för att finna lycka igen.
Hoppas ni följer bloggen under vistelsen i Thailand!
